• Krimi
  • De döda i urskogen

DE DÖDA I URSKOGN

ULF BROBERG & KJELL E. GENBERG

I naturreservatet Fiby skog utanför Uppsala hittas döda kvinnor. Kenneth Klintman och Lisa Norén får fallen på sin lott medan Katarina Solberg brottas med att lista ut vem som tagit livet av en sliskig porr- lmsfinansiär.
   Båda mysterierna visar sig ha viss internationell koppling och när oliserna hittar en koppling mellan dem står det klart att de jagar en adistisk seriemördare som inte bryr sig om könet på dem han dödar.
   En polisroman med ett hejdundrande för att inte säga vetenskapligt slut."



 

OM BOKEN

DE DÖDA I URSKOGEN
Oct 20th, 2024 | By ansvarig | Category: 2024-10 okt, Recension

Av Ulf Broberg och Kjell E. Genberg

Arx förlag, 2024

ISBN 978-91-88893-52-9, häftad 204 sidor

På det bakre omslaget av De döda i urskogen ser man de båda författarna Ulf Broberg och Kjell E. Genberg i gemytligt samtal i matsalen hemma hos nestorn Genberg. Lika gemytlig är kanske inte den senaste polisromanen, vilket kanske i och för sig avslöjas redan i titeln. Baksidan av en bok är ju också där det oftast framgår vad boken handlar om, om än ganska kortfattat. Här kan man läsa: ”En polisroman med ett hejdundrande för att inte säga vetenskapligt slut”.

Nyfiken som den här recensenten är så kan jag förstås inte låta bli att snabbt bläddra till sistasidan för att undersöka vad det är som är ett så ”vetenskapligt slut” i en polisroman. Jag fnissar förtjust… Hör här bara:
”Sprit? sa hon.
”Tyvärr bara vodka”, förklarade Lisa. ”Jag lyckades aldrig få tag på Skogsstjärnan.”
”Det blir bra ändå”, sa Katarina roat. Nu blir jag en Einstein.”
Lisa hängde inte alls med
”Hur kan du bli det?”
”Din förtjänst. Tack vare din present kan jag kröka på rummet.”

Det var roligt skrivet. (Den som inte fattar bör läsa på lite om den allmänna relativitetsteorin.)
Som vanligt då dessa herrar författare drabbar samman i en gemensam bok är det Brobergs Kenneth Klintman och Lisa Norén samt Genbergs Katarina Solberg som löser ett ärende tillsammans. Ja, det vill säga, i ett naturreservat utanför Uppsala hittas döda kvinnor. Och det faller på Klintman och Norén att lösa det fallet. Solberg tar hand om fallet med en död porrfilmsfinansiär. Men det står snart klart att de båda mysterierna har med varandra att göra. Voilà, så blir då de tre huvudkaraktärerna nära kolleger också i den femte boken i serien.

Inledningsvis konstaterade jag att De döda i urskogen kanske inte är så gemytlig. Men jag kommer på mig själv med att tycka att det är… jaa… gemytligt att läsa om författarnas huvudkaraktärer. Paret Broberg och Genberg har dessutom förmågan att ge också bikaraktärerna en smula liv utöver det vanliga.

Dialogen är som vanligt underfundigt humoristisk (se exempel ovan!) där det passar.
Handlingen förs framåt på ett sympatiskt sätt, och där får man även reda på intressanta fakta om Al Capone (gangster), Robert Hazelwood (profilerare) och Jerzy Warzhawsky (pappa).
Eftersom titeln, som nämnts, är ganska talande så undviker jag att gå in närmare på handlingen. Men så mycket kan jag nämna att Katarina Solberg råkar mer än lovligt illa ut – men tack vare Kenneth Klintman och Lisa Norén löser sig allt till det bästa. Så var sagan slut
!
PETER OLOFSSON

Blaskan den 16/12 2024
 
Min anmälan av De döda i urskogen och Stryparen, av Kjell E. Genberg och Ulf Broberg, Arx förlag, båda böckerna 2024.

Så har då de snabbskrivande författarna Kjell E. Genberg och Ulf Broberg slagit till igen med två nya titlar i det som i dagarna är en avslutad Uppsalaseptologi. Undertecknad har haft nöjet att läsa den femte och sjätte boken i serien, De döda i urskogen och Stryparen.
   För en före detta Uppsalabo, och numera regelbunden Uppsalabesökare, är det ett stort nöje att läsa dessa kriminalromaner i Uppsalamiljö. (Och en liten besvikelse att Stryparen utspelas i Stockholm även om jag är hyfsat förtrogen också med denna miljö.) De detaljerade och verklighetsnära skildringarna från lärdomsstaden framkallar en igenkänningens rysning hos den som en gång tog sina första stapplande steg i vuxenblivandeprocessen där.
   Det verklighetsnära kännetecknar böckerna överlag. Det är tydligt att författarparet har god insikt i hur polisarbete bedrivs – och ibland inte bedrivs. Dessutom har de en förträfflig förmåga att skapa levande, eller trovärdiga, karaktärer. Man känner med dessa snutar, den pålitliga Lisa Norén, den sjuklige och lite trötte Kenneth Klintman och inte minst Katarina Solberg som jag med en anglicism skulle karaktärisera som aningen edgy – och just därför en spännande och oförutsägbar person. Och så den som kanske väcker mest sympati av alla, Katarinas dominanta och storvuxna katt Bjässen, ett riktigt musmördarproffs.
   Så vad händer då i böckerna? Människor, mest kvinnor, hittas döda i en storleksordning som för tankarna till Morden i Midsomer. I De döda i urskogen har de mördade kvinnorna förts till Fiby urskog, ett svårgenomträngligt naturskyddsområde utanför Uppsala. I Stryparen dyker som titeln antyder strypta sexarbetande kvinnor upp på olika platser i Stockholm. I denna bok lånas Norén, Klintman och Solberg ut till huvudstaden för att lösa fallet då Stockholmspolisen gått bet. Här får läsaren stifta bekantskap med den excentriske och matälskade Gewe Larsen, och den fala Carita Länsberg.
Och visst löser de smarta Uppsalasnutarna fallet, liksom gåtan med liken i urskogen. Det är ingen brist på spänning i böckerna, framför allt iscensätter Kenneth Klintman som känt sig akterseglad av kollegorna en spektakulär och avgörande aktion.
Böckerna bjuder på en del bildande och kulturhistoriska vandringar, bland annat får läsaren veta historien om nattklubben Blå grottan i Stockholm. Stryparen har dessutom vissa Maigretvibbar med sina vällustiga måltidsskildringar, dessa mest knutna till Gewe Larsens livsföring.
Den avslutande bok nummer sju i serien är redan ute. Jag ser fram emot att läsa den, även om det blir med en viss saknad jag slår ihop pärmarna om gänget – framför allt kommer jag sakna Katarina Solberg och Bjässen. Men, vem vet, kanske dyker de upp i nästa serie?

KARIN TJÄDER